365 dagar.

''Jag har insett att livet går vidare, oavsett om det gör så ont och jag är med om det jobbigaste jag någonsin varit med om så vet jag att med tiden så kommer alla mina sår vara läkta. Jag kommer vara starkare än någonsin förut. Jag är så glad att jag har världens bästa vänner som ställer upp för mig dygnet runt, att jag har min fina josefin som jag kan åka till och gråta hos mitt i nätterna. Igår var en sån kväll jag åkte till henne för att få må bättre i hennes underbara sällskap trots min 39 gradiga feber.''
 
För exakt 365 dagar sen skrev jag detta. Jag mådde skit. Visste varken in eller ut och ville inte ens ta mig upp ur sängen om dagarna. Idag, ett år senare så undrar jag varför jag inte började leva mitt liv för länge sen? Jag mår idag, bättre än någonsin. Skrattar mig genom alla mina dagar, har världens bästa människor i mitt liv och är så otroligt jävla stolt över mig själv som tagit mig genom detta, jag som aldrig trode att jag skulle gå vidare, eller överhuvudtaget må bra igen. Idag undrar jag hur jag tänkte? VEM I HELVETE LIGGER HEMMA I FOSTERSTÄLLNING OCH BARA HATAR LIVET PGA. EN KILLE? Värsta jag gjort. Dummaste jag gjort.
 
Jag menar. Jag ångrar ingenting. Jag var lyckligst i världen tillsammans med honom, MEN man måste kunna gå vidare. En tonårsromans, ens första kärlek kommer alltid att vara speciell, men det är inget man ska gräva ner sig i. Det var en bra tid, jag kommer alltid bära det med mig, och jag kommer alltid att finnas där för honom om det skulle behövas, fast utan känslor. även om vi inte ens pratar med varandra längre.  För jag kommer såklart alltid vilja hans bästa, precis som jag vill alla mina kompisars bästa. 
Jag är på nya banor nu, med andra djur som stutsar runt i magen och det är så jävla underbart. Jag skulle aldrig gräva ner mig i det förfluta igen. Oh guuuud, i fucking love life, im in love, im so high right now.

I fuck up sometimes but i will never cheat

inlägget försvann, fick bli privat istället.

"You can break everything down to chemicals but you can't explain a love like ours"

När man var liten ville man att varenda söt skådespelare på tv skulle bli ens livs kärlek, men det jag inte visste då var att jag i nionde klass skulle träffa den finaste killen jag någonsin mött.

Det var då man förstod att alla små förälskelser man haft i alla inte gick att jämföra med känslorna jag hade för den finaste killen som jag sen skulle komma att dela mina dagar, som nätter med.

Jag fick somna i en famn så trygg att jag koppla bort verkligheten för ett tag och bara låg där i sängen bredvid honom för att känna att jag var den lyckligaste på jorden. Jag behövde aldrig känna mig ensam.

Vi var oskiljaktiga, vi gjorde allt med varann. Att vara nykär är den underbaraste känslan jag känt, när man låg i sängen flera dagar i sträck bara för att njuta av varandras närhet. Att älska någon kan kännas bra men att Bli en del av en annans familj och få besvarade känslor är underbart. Jag kunde ligga vaken i timmar bara för att beundra hur bra våra händer passade i varandras.

Det bästa jag visste var att se dig skratta oavsett om du gav upp det du älskade mest av allt för min skull. Jag ville inte det, men du sa att vi var värt de. Du ville att jag skulle ha all din tid.

Dagar, månader och år gick och jag tvivlade aldrig på mina känslor som jag hade för dendär killen.
Det jag inte visste den vintern i nian när jag blev hopplöst kär var att allting inte håller föralltid. Ibland så räcker det inte med bara kärlek för att hålla ihop, det behövs så mycket mer. Jag låg inte längre vaken på nätterna för att beundra hur bra vi passade ihop. Jag låg vaken för att höra dig andas, för att det bara var på nätterna när du sov som jag kunde lägga mig på din axel i smyg och låtsas att allt var som vanligt. Jag grät för att jag älskade dig så mycket och jag grät för att jag visste att mina lögner om att de var bra mellan oss inte var sanna.

Irritationer blev bråk och småsaker förvandlades till krig. Jag kommer aldrig glömma den dagen jag insåg att jag var ensam. Hur skulle jag kunna leva ensam när jag vaknat upp bredvid dig så länge. Hur skulle jag ens klara av att leva mitt liv utan honom? Jag grät flera dagar i rad i skräck om att kärleken jag gav till dig var otillräcklig.
Jag var livrädd för att du skulle ersätta mig, även om jag hela tiden visste att du skulle hitta någon som var så mycket bättre.

En dag tog jag mig i kragen och bestämde mig för att aldrig gråta över samma sak igen. Jag skulle aldrig låta någon stampa på mitt hjärta och strö salt i mina sår, jag skulle aldrig bli kär igen.

Men här står jag idag, starkare än någonsin. Skrattar konstant och älskar allt i mitt liv. "Det spelar ingen roll om du träffar ny, första kärleken är den eviga kärleken i slutänden" sa du till mig en gång. Kanske det, men jag lovade mig själv att aldrig bli kär igen men här står jag idag och kan inte sluta le så fort jag ser honom och hjärtat slår ett extra slag när jag hör hans namn. Jag bröt mitt löfte


Lägg ner

Haha, jag blir så less på folk. Snälla rara, när ska man kunna få umgås med killkompisar utan att få handskas med deras extremt avundsjuka flickvänner? Avundsjuka är dom för att dom inte litar på killen, och litar ni inte på han så undrar jag varför ni ens har ett förhållande över huvudtaget. Så många gånger jag har kommit i kläm för att jag klickar så bra med killar (att umgås som kompisar). Jag älskar mina killkompisar, killkompisar som tjejkompisar, vad spelar de för roll? Jag kan pussa, krama, sova, leka, prata känslor med både och utan att blanda in känslor? Kompisar är kompisar och dom förblir kompisar och jag har så jävla kul med dom. Jag kan lätta räkna upp fem killar här vars tjejer ordagrant har hatat mig för att jag har lyckats vara en bra kompis.
Men då undrar jag, bara för att jag är en bra kompis till din såkallade pojkvän så ger väl inte det dig rätten att sitta och säga hur ful jag är? Vilken slampa jag är? Att jag ska gå och dö? Lilla gumman, jag har legat med en person och jag är så långt ifrån en slampa man kan komma och jag skulle aldrig hoppa i säng med vem som helst. Tänk på vad du säger innan du öppnar din lilla uppkäftiga käft för jag lovar att du inte tjänar ett skit på att sitta och snacka skit om mig bakom dataskärmen då du inte ens vågar säga ett enda ord, till en enda människa när du är ute. Shit, männskligheten. Orkar inte med den, seriöst. När ska tjejerna växa upp? Låt mig ha mina jävla killkompisar som jag har så jävla kul med, är ni oroliga och tror att det skulle hända något mellan oss? somsagt, tänk över ert förhållande, det är du som ska lita på han, inte jag. Det är du som är hans flickvän, inte jag. Det är han du ska vara arg på, inte mig. väx upp.

We had some good years together, i'm thankful for that.

 Jag kommer ihåg sist jag var hos min kurator när dom långa timsamtalen blev max fem minuter och hon sa ''jag tror inte du behöver komma hit mer sofie, självklart är valet ditt men jag märker att du mår så mycket bättre nu och jag vet att du är stark'' och här om dagen satt jag faktiskt och tänkte lite och kom fram till att jag mår bra. Jag kommer inte ihåg när jag mådde dåligt sist, när jag fick en klump i magen av att höra ditt namn eller kolla genom gamla sms. 

Det känns liksom som att jag har hittat mig själv, gått vidare med mitt liv och för en gångs skull så slipper jag att leva efter någon annans regler. Jag är med vilka jag vill, jag gör vad jag vill och jag har inte längre någon att se efter. För första gången på år så har jag insett hur skönt det är att inte behöva oroa sig över massa onödiga saker som man gör när man är i ett förhållande och den känsan är tamefan underbar. Men jag ska inte sitta och ljuga för mig själv och säga att jag glömt allt, att allt var ett misstag för det går inte en dag utan att du korsar en tanke, jag vet att jag kommer vara tacksam över att jag en dag kommer vara starkare än någonsin och bara skratta åt dethär. Men ni alla vet ju att ''the first love is the sweetest, but cut the deepest''.
 
Men det spelar ingen roll, jag må ha grinat mig till sömns nätter jag vart tvungen att sova själv, blivit lurad och så mycket mer men det spelar ingen roll. Jag hatar inte mitt ex, skulle aldrig göra det för en gång i tiden så var det han som fick mig att skratta, må som bäst, veta hur det känns att ha någon man skulle göra allt för, dela allt med och ha någon man kunde väcka på nätterna när man inte kunde sova. Vissa dagar saknar jag dig lite, men jag vet själv att det inte är värt det, för efter så många försök så har vi båda lärt oss att det räcker inte med att tycka om varann för att det ska hålla, det krävs så mycket mer än bara kärlek och jag är lättad över att de hela fick ett slut, fast de hade kunna skett på ett bättre sätt.

Men som sagt, det är ett gamalt och färdigskrivet kapitel i mitt liv, ingen avslutad bok, jag har bara vänt blad.

RSS 2.0