"You can break everything down to chemicals but you can't explain a love like ours"

När man var liten ville man att varenda söt skådespelare på tv skulle bli ens livs kärlek, men det jag inte visste då var att jag i nionde klass skulle träffa den finaste killen jag någonsin mött.

Det var då man förstod att alla små förälskelser man haft i alla inte gick att jämföra med känslorna jag hade för den finaste killen som jag sen skulle komma att dela mina dagar, som nätter med.

Jag fick somna i en famn så trygg att jag koppla bort verkligheten för ett tag och bara låg där i sängen bredvid honom för att känna att jag var den lyckligaste på jorden. Jag behövde aldrig känna mig ensam.

Vi var oskiljaktiga, vi gjorde allt med varann. Att vara nykär är den underbaraste känslan jag känt, när man låg i sängen flera dagar i sträck bara för att njuta av varandras närhet. Att älska någon kan kännas bra men att Bli en del av en annans familj och få besvarade känslor är underbart. Jag kunde ligga vaken i timmar bara för att beundra hur bra våra händer passade i varandras.

Det bästa jag visste var att se dig skratta oavsett om du gav upp det du älskade mest av allt för min skull. Jag ville inte det, men du sa att vi var värt de. Du ville att jag skulle ha all din tid.

Dagar, månader och år gick och jag tvivlade aldrig på mina känslor som jag hade för dendär killen.
Det jag inte visste den vintern i nian när jag blev hopplöst kär var att allting inte håller föralltid. Ibland så räcker det inte med bara kärlek för att hålla ihop, det behövs så mycket mer. Jag låg inte längre vaken på nätterna för att beundra hur bra vi passade ihop. Jag låg vaken för att höra dig andas, för att det bara var på nätterna när du sov som jag kunde lägga mig på din axel i smyg och låtsas att allt var som vanligt. Jag grät för att jag älskade dig så mycket och jag grät för att jag visste att mina lögner om att de var bra mellan oss inte var sanna.

Irritationer blev bråk och småsaker förvandlades till krig. Jag kommer aldrig glömma den dagen jag insåg att jag var ensam. Hur skulle jag kunna leva ensam när jag vaknat upp bredvid dig så länge. Hur skulle jag ens klara av att leva mitt liv utan honom? Jag grät flera dagar i rad i skräck om att kärleken jag gav till dig var otillräcklig.
Jag var livrädd för att du skulle ersätta mig, även om jag hela tiden visste att du skulle hitta någon som var så mycket bättre.

En dag tog jag mig i kragen och bestämde mig för att aldrig gråta över samma sak igen. Jag skulle aldrig låta någon stampa på mitt hjärta och strö salt i mina sår, jag skulle aldrig bli kär igen.

Men här står jag idag, starkare än någonsin. Skrattar konstant och älskar allt i mitt liv. "Det spelar ingen roll om du träffar ny, första kärleken är den eviga kärleken i slutänden" sa du till mig en gång. Kanske det, men jag lovade mig själv att aldrig bli kär igen men här står jag idag och kan inte sluta le så fort jag ser honom och hjärtat slår ett extra slag när jag hör hans namn. Jag bröt mitt löfte


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0